Spridda tankar

Jag tittade i går i en liten bok, där jag brukar skriva in saker, som jag behöver komma ihåg. För det är lite dåligt med minnet numera, tyvärr. Jag hittade där en avdelning med rubriken "Spridda tankar". Där brukar jag anteckna minnesvärda citat, som jag stött på, och även ibland skriva ner tankar, som jag fått och som jag tänkt kanske skulle kunna vara utgångspunkt för en artikel eller för en blogg. Det är kanske inga särskilt märkliga saker jag skriver, men de säger nog en del om min inställning till livet. Vad som är citat, och vad som är egna tankar, kan jag idag inte säga. Men jag tänkte, att jag kanske skulle kunna delge några av dessa tankar helt kort. Det får bara bli några få, för annars blir min blogg för lång och inte läsvärd. Kanske jag återkommer någon gång med andra tankar.
Se här några exempel:
1. Gud är den stilla susningen.
2. "En aning fyller mänskans bröst".
3. Synden har alltid sitt ursprung i tankarna.
4. "Varje själ har sin väg att gå in i himlarnas rike".
5. Livet är ett sökande efter livsmål och livsinnehåll. Man får så småningom
facit. Men hade det varit bra med facit från början?
6. "Vi förstår Guds vägar bättre, när vi hunnit bergets topp, och en blick tillbaka
kastar på vårt korta levnadslopp".
7. När vi får frågorna på avstånd, på distans, börjar vi tydligare uppleva
sammanhangen, vad som varit viktigt och mindre viktigt, vad som är
sanning och vad som är sken.
8. Kristen tro är en inre grundtrygghet, inte känslor.
9. Det är viktigt för en människa att försonas med livet.

115 bloggar

Min mellersta son Samuel skryter med, att han lyckats åstadkomma 104 bloggar. Med anledning därav vill jag meddela, att detta är mitt 115:e blogginlägg. Och ett minst lika intressant sådant som min sons senaste tre. Det är härligt att få lufta sina tankar!

Hallå!

För den händelse någon undrat, vart jag tagit vägen, vill jag meddela, att jag fortfarande lever och är vid ganska god hälsa, trots stigande ålder. Att jag inte åstadkommit någon blogg på en tid, beror helt enkelt på, att jag inte haft några tankar, i varje fall inga som jag ansett värda att förmedla till allmänheten.
Jag kan emellertid konstatera, att jag är i gott sällskap. Två av mina söner, som också bloggar, har inte heller hört av sig på det sättet en tid. En av dem är nog för mycket engagerad i politik, arbete och familjeliv för att hinna med att blogga. Men jag har förstått, att han också engagerat sig i den senaste modeflugan, Facebook. Den andre vet jag inte, vad han har att skylla på. Hans senaste blogg skrevs i maj månad.
Jag har funderat på, om jag skulle avveckla min blogg. Men jag har gett mig själv en nådatid, för att se om tankarna kommer tillbaka. Gör de inte det, kommer jag väl så småningom att stänga min blogg. Vi får väl vänta litet och se!

En andlig personlighet har gått ur tiden

Biskop Bertil Gärtner gick nyligen ur tiden. Fast jag inte kände honom så väl, framstår han ändå för mig som en av de största kristna personligheter jag mött. I minnesrunorna över honom framhålls framför allt, att han var mot kvinnliga präster, något som är djupt orättvist mot honom. Visst var han mot kvinnliga präster, en ståndpunkt som jag inte delar med honom men som bottnar i hans starka tro på Bibelns auktoritet och där han gjorde en annan tolkning än jag. Han hade stor respekt för kvinnan och hennes andliga gåvor men ansåg det inte förenligt med bibelordet, att hon var präst. Men just denna fråga är ganska perifer i jämförelse med hans starka andliga personlighet och såväl andliga som personliga utstrålning.
Jag mötte honom första gången under mina studieår i Uppsala. Jag skrev på en licentiatavhandling och arbetade ofta på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Som ett avbrott tog jag mig ofta en gångtur till Café Alma i universitetshuset. På väg dit eller från mötte jag ofta ett gäng teologer, som höll på med sina doktorsavhandlingar. Det var bl.a. den blivande biskopen i Visby Tore Furberg, den blivande biskopen i Västerås Arne Palmkvist och den blivande biskopen i Göteborg Bertil Gärtner. Eftersom vi nästan dagligen möttes, hälsade vi på varandra i förbifarten. Men jag minns särskilt Bertil Gärtner, för han var så lågmäld och hade så varm blick.
Han var också ett tag studentpräst och höll i studentgudstjänsterna i Heliga Trefaldighets kyrka. Jag gick ofta dit och blev uppbyggd i min tro av Bertil Gärtner, som redan då var en duktig predikare och samlade en stor publik av både kyrkliga och frikyrkliga. Efter en kvällsandakt bjöd han hem alla som ville till sitt hem på en liten kvällsbjudning. Även jag gick dit. Det blev en kväll, som jag ännu minns med tacksamhet. Jag som kom från en frikyrkomiljö, där man ofta inte hade så stor förståelse för den andlighet, som tog sig uttryck i Svenska kyrkan, mötte där en mjuk och varm andlighet. Och Bertil Gärtner gick omkring och umgicks med oss alla på ett enkelt och behagligt sätt. Det var ingen prelat utan en medkristen med varm blick och omsorg.
Jag har sedan följt honom på avstånd och beundrat hans rakryggade och samtidigt enkla och medmänskliga sätt att leva och verka. På senare år har jag hört och sett honom på OAS-rörelsens konferenser, och mitt intryck från ungdomsåren har bestått. Ingen kyrkofurste utan en enkel, ödmjuk andlig ledargestalt, som kunnat förena högkyrklighet med öppenhet för det karismatiska och med en tro och frimodighet, som gjort att han kunnat stå rak, även när det blåst omkring honom. Jag saknar honom och önskar, att det fanns fler av hans kaliber i dagens sekulariserade samhälle.

Verka betyder att sätta spår

Ni som läser min blogg har nog observerat, att jag ofta citerar något tänkvärt, som någon annan sagt eller skrivit, och kanske gör någon kommentar till detta. Är man själv inte så intellektuellt kreativ, kan det vara ett bra sätt att föra fram litet tankar.
Nyligen läste jag någonstans (jag tror det var i tidningen Dagen) en artikel om en författare som heter Merete Mazzarella. Jag måste erkänna, att jag inte hört talas om henne förut, men artkeln gjorde mig intresserad av henne. Hon är född 1945 i Helsingfors, doktorerade 1981 på en avhandling om Eyvind Johnson och blev 1998 professor. Hon är kulturmedarbetare i en rad tidningar, bl.a Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Hon har skrivit en rad böcker. Den första kom 1979 och heter "Först sålde de pianot".
Hon berättar, att hennes egen tro har växt fram under de senaste tio åren. "Den har funnits under lång tid, men som ung sköt hon upp de existentiella frågorna. Det var egentligen i samband med sin mors död som hon på allvar började fundera över sin tro."
"Jag kom fram till att jag kanske inte behövde tänka och fundera så mycket. Det räckte att tro, och kunde jag inte tro kunde jag åtminstone utföra trons handlingar. Om det ska vara lönt att tro på Gud, måste Gud vara något större än vad mitt intellekt kan omfatta."
Hon hoppas innerligt att hon skall kunna verka. "Verka betyder att sätta spår, jag tror att vi verkar betydligt mer än vad vi är medvetna om. Vi har ansvar för vårt vara i världen och ansvar för varandra." Hon tycker att "verka" är ett bra ord, det betyder inte "arbeta". En pensionär kan verka, och människor kan också verka långt efter sin död.
Tröstefulla ord för en gammal pensionär, som ibland undrar vad han gör på dagarna.

"Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Gud allsmäktig".

Jag har alltmer lärt mig uppskatta Owe Wikström, professor i religionspsykologi. Jag har f.n. två böcker av honom liggande för läsning. Den ena heter "Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren". Det andra heter "Det bländande mörkret. Att upptäcka den stora glädjen". Han skriver också krönikor i tidningen Dagen.
Idag har han en krönika med rubriken ovan. Han skriver: En gång läste man "Helig, Helig, Helig är Herren Gud allsmäktig" i början av gudstjänsterna. Jag hörde nån som sa att det verkar vara ersatt av "Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Gud allsmäktig".
Han undrar: "Om det inte finns risk för kyrkorna när de reduceras eller övergår till att bli ett slags socialinstitut för deppade, kuklturarvsvårdande för esteter eller konsertsalar för musikälskare? På ren svenska: vart tog Jesus vägen?" "Vart tog allvaret vägen, den alltigenom rannsakande och heliga stramheten - insikten att människan inte alls bara står inför en kosmiskt stillsamt hummande terapeut utan inför levande Gud?"
I samma nummer av tidningen Dagen finns en rad artiklar inför det stundande kyrkovalet. Där skriver t.ex. den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens gruppledare Olle Burell: "Vi ber Svenska kyrkans medlemmar om stöd för vår linje i äktenskapsfrågan, att Svenska kyrkan tackar ja till vigselrätt för samkönade par som vill ingå äktenskap. Det är den frågan som berör flest människor. Sedan vill vi att Svenska kyrkan aktivt skall bidra till ett mångreligiöst samhälle och har öppna dörrar för att skapa möten mellan människor. Nationellt vill vi fortsätta med det ekumeniska arbetet och föra dialog med islam."
Jag tycker nog, att Owe Wikström gör en mycket riktig analys av situationen inom Svenska kyrkan. Och hur är det inom frikyrkorna? Kanske dags för en stilla eftertanke!

Vilket långt liv man har bakom sig.

Ibland får man en påminnelse om tidens flykt från de mest oväntade håll. Jag håller just nu på och läser en bok av Karin Fossum med namnet Brott. Jag har förut inte läst någon bok av henne, men den här lockar mig att läsa fler böcker av henne.
I boken låter hon en person, som kallas "jag", påpeka för bokens huvudperson, att om han lever tills han blir 80 år, har han "avverkat" nästan 30.000 dagar eller cirka 700.000 timmar eller cirka 42 miljoner minuter eller nästan 300 miljoner hjärtslag. Jag kanske skall påpeka i sammanhanget, att jag (obs! inte bokens jag) om cirka 8 månader fyller 80 år.
Efter att ha läst detta, har man all anledning att känna tacksamhet för varje ny dag ytterligare, som man får uppleva. Man kan kanske också få tanken: Vad blev det av alla dessa dagar? Men tänker man efter, så har man nog fått vara med om en hel del. Alla dagar i en människas liv kan inte lämna spår efter sig, men det finns dagar som är milstolpar i en människas utveckling eller som är en del av hennes historia.
Och min bön är, att jag väl skall försöka förvalta de återstående dagarna av mitt liv här på jorden!